en snartur sørover:något skrivs och suddas ut, flimrar som en nattfjäril; vi dras till ljus

dette er Moa. hun er en ti år gammel elskverdig boxer med stor livslyst. akkurat her er hun litt lei av å sitte bakerst i en BMW, hun tenker på alle sauene hun kunne jaget, på hva som egentlig var i enden av den fine skogen, og på hvor hun egentlig skal. mulig er hun også lysten på å dra samtalen over på noe mer hunderelatert, annet enn litteratur, biler og menneskeliv. jeg syns det var fint å være på biltur med deg, moa. det var i det hele tatt veldig fin biltur, på alle måter. god sommer.

holmestrand. varmt:pål er høy. pål er enda høyere i dette stilaset. jeg heiser opp en flaske med kaldt vann. en gang falt stilaset nesten ned. isak leker gjemsel og kaster små stein istedet for å telle, det er lettere. naboens hund bjeffer, vi tror den er nervøs. jeg tenker at jeg kan ta den med på badetur.

kommer du nærmere nå blir du rørosrød og sannsynligvis like varm som jeg ble av å male i solveggen

gamle ronja, med ører som har mistet pelsen og kjennes ut som varmeflasker i sola, ønsker meg velkommen til torvet 1, risør. noen ganger sniker hun seg opp til mamma og tisser på gulvet hennes. jeg tror det er kjærlighet.

reiseradioen på fanget, vinen på bordet, sola der oppe, og jeg skrur og finner plutselig stemmen til göran tunström på svensk p2, og tenker at dette er nesten film, nesten et sted midtimellom.

camilla den fagre lar seg avbilde i en av verdens fineste bakgårder på villvinkafeen.

rabarbrasuppe i vinduskarm med utsikt over varmhvit by, nesten som madelainkakeopplevelse, som er langt kraftigere enn utadæsjælopplevelse rabarbra.bare bra.bra som bar.

skimmer. risør. risør og skimmer er det samme på dager som denne, og mobilkameraet er ikke noe å skryte av. vann, føttene i det, stangholmen, lyder som blir sterkere fra havet, varm asfalt, noen som roper, varme, salt mellom fingrene. lykke.

camilla har flyttet inn i ny leilighet i risør, jeg er ingen god venninne. på første besøk, blir jeg liggende på sengen hennes og se ut på denne vakre hunden. det er en av de morsomste hundene jeg har sett, på tross av at den hadde spøkelsesaktige øyne og hårsekkbetennelse. kjære camillamin, tenk hvor glad jeg er i deg likevel, altså.

oslo er varm, med en gang vi går av toget fra risør, lukter det firenze, den sorte, stramme, gamle lukten som finnes under tog, og det vrimler av mennesker, og alt jeg vil er å holde rundt en kald øl. på tross av dette, ser jeg litt sur ut. men fotografi kan lyve, det har barthes sagt. varmt, varmt, varmt.

på vei hjem, jeg får ikke sove, det fint ute, her er mjøsa, og lyset er nesten som august, nesten som kåre tveter, nesten som noe jeg ikke husker, mamma sover i nederste køye, noen damer er fulle i gangen, hvis man lener seg ut av vinduet lukter det sommer, og jeg ligger feil vei, ligger med hodet mot ruta og tvinger blikket, vi reiste fra sommeren skulle jeg tenke-bare timer senere

jättarnes hem

Lyrikvännen feirer Norge i sitt nyeste nummer, og jeg syns lederen var så fantastisk fin at den må med her. Som noe vi kan speile oss i, eventuelt være uenige i:

Hundra år av ensamhet

Två norska flygare diskuterar möjligheten att flyga till solen.
- Det blir nog för varmt
- Nej, inte alls, vi flyger på natten.

Två svenska och ett tidskriftsnummer. Flyger på natten över Norge,
utan karta, dålig sikt, men det lyser här och där. Lyser utopiskt
språk, homonymer, drabantbyer, livet på landet, distortion, robot-
språk, grusväg, grease, blad och oblad, alla ordene, setningar, sätten
och visen, att dette er det, eg, deg, blomst och blod och held och
lykke; ett øyeblick som skammer sig, eg kan ikkje seia kor djupt.
Robots treng ne draumar.

- Hur kommer man dit?
- Genom att lämna efter sig, mil efter mil efter mil.

Det här är ingen karta. Det här är ingen bruksanvisning. Ingen union.
Det är ett land som är land som är avlägset land som är land som är
avlägset land. Det är inte ett språk eller en poesi. Mycket avlägset.

En doft av parfym och katastrof, det vi inte visste om Norge, jättar-
nas hem, högt som honung, månen spökar, honey, ett hell, dette
kollektive hav, gjendikte natta, vi flyger nok i lufthaven. Det här är
en utsikt.

- De har territorier, de är försvarslösa, brutala, i blomning.
- Ta sig fram i det. Som om det verkligen finns?
- Hantera ungt, genomskinligt land.

Vi flyger om Norge. The sun always shines on TV. Och lyriken skiner
på norska och på norska och på svenska och mellan språken, o terri-
torium o vilsenhet; drömmar om något som inte finns, inte funnits
än, något skrivs och suddas ut, flimrar som en nattfjäril; vi dras till
ljus. Och lämnar efter oss. Mil efter mil efter mil (fast gränsen är
nära, fast tät), mil efter mil av föreställningar om fjordar och fjäll
och oljan och koljan och ishavstorsk och ett vildare, country abd
western. Mil efter mil av en brist på föreställningar, om det som
ligger i närheten. Det vi inte fantiserat om. Till skillnad från Solaris.

Osvald: Mor, ge mig solen.
Fru Alving [häpet]: Vad säger du?
Osvald [upprepar dovt och tonlöst]: Solen. Solen.
(Ann Hallström & Jenny Tunedal, Lyrikvännen 3/05)

Jeg skal reise gjennom et lite stykke Norge i morgen, ned til sivilisasjonen. Takket være verdens snilleste veileder, slipper jeg å fly. Da hadde det uansett ikke blitt noen tur, tror jeg. Bare en duft av parfyme og katastrofe.

¤¤denne stemmen har tatt pusten fra meg de siste dagene¤¤

Distance makes the heart grow weak
So that the mouth can barely speak
Except to those who hide their needs
And I have read the golden seal
That tell of how the seedlings feel
Reminds my heart what love can yield

for dere som hører på kings of convenience, er det Feist som synger så fantastisk på The Build Up. Men nå: en hel plate! Fine Feist

Evelyn Waugh was a man

Lost in Translation, alltid alltid alltid. Blir aldri ferdig med den. Det er en film som kan settes ut i live, den er liksom en mikroutgave av universelle fakta, sånn jeg ser det. Altså:

26:37 – 28:00: sånne situasjoner som det finnes så mange av, og som tar livet av deg fordi du lurer på om det egentlig finnes noe under overflaten overhodet, eller om månen kanskje er et ok sted likevel.
26:12-38:25: samme som over, bare gang det med ca en million. Jeg elsker måten hun bare svarer: ”no?”… Hahaha.
28:47-39:20: for en fantastisk enkel måte å bruke en sliten metafor på. Prison break = world break. På den annen side er jeg håpløst svak for pack your bags, run away – temaer. Men man trenger ikke alltid stikke så langt sånn rent fysisk. Det roper denne filmen.
50:28-51:39: så mye sort sol og humor og tårer på en gang, komprimert, kan pakkes ut og brukes hele tiden.
52:27-53:39: by, lys og mørke, blankt, glitrende, annerledes, bil - euforisk.
58:35-59:51: det er gyldne øyeblikk når en samtale går i to analoge bevegelser: den med ord, og den uten. Hey, what´s with the straight face?
01:01:27-01:02:20: det er også gyldne øyeblikk når en samtale går i to analoge bevegelser: den med ord som man ikke forstår, og den uten, som man forstår. Damene bak fungerer nesten som koret i de antikke komediene. Latterkrampe.
01:05:08-01:05:53: de gangene man kan ta igjen for de 99% med situasjonene som likner punkt 1. Overveldende.
01:07:23-01:13:20: these are the days to remember.
01:33:56-ut: Listen to the girl/As she takes on half the world