jättarnes hem

Lyrikvännen feirer Norge i sitt nyeste nummer, og jeg syns lederen var så fantastisk fin at den må med her. Som noe vi kan speile oss i, eventuelt være uenige i:

Hundra år av ensamhet

Två norska flygare diskuterar möjligheten att flyga till solen.
- Det blir nog för varmt
- Nej, inte alls, vi flyger på natten.

Två svenska och ett tidskriftsnummer. Flyger på natten över Norge,
utan karta, dålig sikt, men det lyser här och där. Lyser utopiskt
språk, homonymer, drabantbyer, livet på landet, distortion, robot-
språk, grusväg, grease, blad och oblad, alla ordene, setningar, sätten
och visen, att dette er det, eg, deg, blomst och blod och held och
lykke; ett øyeblick som skammer sig, eg kan ikkje seia kor djupt.
Robots treng ne draumar.

- Hur kommer man dit?
- Genom att lämna efter sig, mil efter mil efter mil.

Det här är ingen karta. Det här är ingen bruksanvisning. Ingen union.
Det är ett land som är land som är avlägset land som är land som är
avlägset land. Det är inte ett språk eller en poesi. Mycket avlägset.

En doft av parfym och katastrof, det vi inte visste om Norge, jättar-
nas hem, högt som honung, månen spökar, honey, ett hell, dette
kollektive hav, gjendikte natta, vi flyger nok i lufthaven. Det här är
en utsikt.

- De har territorier, de är försvarslösa, brutala, i blomning.
- Ta sig fram i det. Som om det verkligen finns?
- Hantera ungt, genomskinligt land.

Vi flyger om Norge. The sun always shines on TV. Och lyriken skiner
på norska och på norska och på svenska och mellan språken, o terri-
torium o vilsenhet; drömmar om något som inte finns, inte funnits
än, något skrivs och suddas ut, flimrar som en nattfjäril; vi dras till
ljus. Och lämnar efter oss. Mil efter mil efter mil (fast gränsen är
nära, fast tät), mil efter mil av föreställningar om fjordar och fjäll
och oljan och koljan och ishavstorsk och ett vildare, country abd
western. Mil efter mil av en brist på föreställningar, om det som
ligger i närheten. Det vi inte fantiserat om. Till skillnad från Solaris.

Osvald: Mor, ge mig solen.
Fru Alving [häpet]: Vad säger du?
Osvald [upprepar dovt och tonlöst]: Solen. Solen.
(Ann Hallström & Jenny Tunedal, Lyrikvännen 3/05)

Jeg skal reise gjennom et lite stykke Norge i morgen, ned til sivilisasjonen. Takket være verdens snilleste veileder, slipper jeg å fly. Da hadde det uansett ikke blitt noen tur, tror jeg. Bare en duft av parfyme og katastrofe.